För ett drygt decennium sedan kostade en inspelningsbar cd-skiva ca 150 kr och jag köpte min första CD-brännare för 2.000 kr – en begagnad Yamaha med släd-inmatning. Idag sitter det en DVD-brännare i de flesta nya datorer som säljs och de en tom DVD-skiva kostar en knapp tia och rymmer dessutom nästan 7 gånger så mycket data. Bandbredden har ökat markant sedan jag satt där med ett 28k modem och vi kan idag ladda ner musik, film m.m. både snabbare och billigare. Dessutom har vi möjligheten att göra det nästan överallt med mobilt bredband. Fildelningen florerar och media sprids över hela världen snabbare än någonsin.
Bakgrund
Fildelning och upphovsrätt har varit en debatterad fråga i flera år nu och jag bestämde mig därför att försöka sätta mig in i problematiken och argumenten för att kunna bilda mig en egen uppfattning.
Ett av de största stegen bakom dagens fildelningsdebatt togs hösten 1999 när betaversionen av Napster lanserades på download.com. Innan dess fanns det visserligen andra metoder att dela filer, som t.ex. FTP, IRC och rena nedladdnings-sidor som t.ex. Mp3.com, men med Napster erbjöds användarna ett användarvänligt gränssnitt som förenklade sökningen avsevärt och man kunde enkelt dela med sig av sin musiksamling. Efter flertalet stämningsansökningar fick dock Napster stänga ner sin verksamhet 2001 – konstigt nog försvann inte problemet…
Längs vägen här vi sedan sett flera, mer eller mindre lyckade, tekniska lösningar som t.ex. Kazaa, Gnutella, LimeWire, DirectConnect och nu senast BitTorrent / PirateBay. Parallellt med dessa mindre ädla lösningar har det även dykt upp initiativ mer specifikt ritkade mot den legala sidan av digital mediadistribution. Här ser vi applikationer som bl.a iTunes, som lanserades 2001, i spetsen och nu senast en svensk uppstickare i form av Spotify.
Sedan 2005 är det – i Sverige – inte bara olagligt att göra upphovsrättligt skyddat material tillgängligt på nätet utan även att ladda hem det. Ett fåtal har dömts till böter för detta brott, men än så länge har inga fängelsestraff utdelats. Musikbranschen har även lagt mycket tid och pengar på att motarbeta piraterna genom diverse kopieringsskydd som bl.a. drm – men till vilken nytta när det sitter tusentals människor över hela världen som gör allt de kan för att knäcka dessa skydd?
Vad gör upphovsmännen själva?
En del våghalsiga artister har försökt att gå mot strömmen genom att släppa låtar gratis på nätet, medan andra lagt i backen och motarbetat allt vad digital distribution heter. En artist som skapat en egen intressant affärsmodell kring digital distribution är Marit Bergman. Man kan helt enkelt prenumerera på hennes musik och får då en ny låt i månaden. Detta initiativ tycker jag är ett fullkompligt lysande exempel på hur man – istället för att motarbeta – ska ta tillvara möjligheten till alla nya affärsmodeller som är möjliga genom digital distibution. Det blir verkligen spännande den dag när en av de största artisterna eller filmbolagen ställer sig upp och säger ”vi ger upp” och slutar att ditribuera sin musik/film i fysisk form för att istället fokusera på att så många som möjligt ska få se och lyssna på deras verk. En viktig skillnad mellan musik- och filmindustrin är att musikbranschen har stora potentiella intäkter vid konserter – en intäktsström som inte filmbranschen har på samma sätt.
Den digitala distributionen har dessutom gjort det möjligt för miljontals små artister att dyka upp ur den ocean av musik och video som dagligen skapas runtom i världen. Varje minut läggs 13 timmar video upp på Youtube – och siffrorna för MySpace är säkert liknande. Många små nischer, som tidigare haft svårt att hitta sin publik, har plötsligt hela världen som scen – helt underbart!
För eller emot?Jag har visserligen förståelse för alla de upphovsmän som inte längre kan ta betalt för sina skivor och filmer på samma sätt som innan, men faktum är att möjligheten att ladda hem piratkopior finns och det har hittills visat sig oerhört svår att stoppa, trots skärpta lagstiftningar och diverse kopieringsskyd. Så frågan är om de inte får inse sig besegrade av tekniken och göra en ”180″ och försöka dra nytta av tekniken istället?
Pirat-förespråkare menar ofta att man även tidigare kopierat musik och film med hjälp av ett kasettband och VHS, men jag tycker att den globala spridningen tar diskussionen till en högre nivå än tidigare debatter i frågan. På 80-talet satt jag ju själv och spelade in låtar från Tracks och jag har fortfarande hela Macken-serien inspelad på VHS, men idag har jag access till i princip all musik och film som släpps - inte sällan före den officiella releasen.
Vissa fildelnings-vänner menar också att det är någon form av demokratisk rättighet och att en lagstiftning skulle kränka den personliga integriteten. Detta tycker jag i grunden är två svaga argument. Varför skulle det vara ok att ladda hem Metallicas nya skiva utan att betala – bara för att det görs digitalt – men fortfarande vara olagligt att ta med sig samma skiva från Åhléns utan att betala? Samtidigt är den nyklubbade IPRED-lagen tveksam eftersom den ger branschorganisationer rätt att söka upp misstänkta fildelare och sedan ta reda på vem som står bakom ett IP-nummer. Det känns som det tangerar gränsen för min nivå av integritet.
Vem vinner – vem förlorar?
Internetleverantörerna
- säljer bredband som aldrig förr och har väl egentligen inget att förlora på ökad datatrafik
Konsumenterna
- får tillgång till all tänkbar musik & film och riskerar inte speciellt mycket i
Upphovsmännen
- lider av minskade intäkter från skivförsäljning men får tillgång till en global spridning av musiken
Slutsats
Jag är övertygad om att piratflaggan kommer att fortsätta vaja på piratskepp fyllda av upphovsrättsligt skyddat material. Dessa kommer att segla vidare på all världens hav så länge det inte finns några prejudikat med dömda pirater. Några enstaka har hittills fått gå på plankan, men ännu har ingen blivit hajmat. Inte heller har någon fildelare kölhalats rejält eller tatuerats med den klassiska pirat-dödskallen. Det finns visserligen en problematik kring den typ av lagstiftning som krävs i frågan – eftersom det i så fall är fråga om ett globalt regelverk – så kanske är musik och filmindustrin ute på ett mission impossible…
Dubbel glädje är (fil)delad glädje